Tisdag
Hemma från jobbet...Mådde pissapa igår. Jag tror det är nåt fel på mig, för såhär har jag aldrig känt. Jag känner mig jättekonstig, annorlunda, ser världen på ett skumt sätt, hallucinerar, gråter för att jag är rädd, är rädd, har stark ångest, ibland har jag verkligen trott att jag ska svimma eller att jag ska dö.. för hjärtat stannar och mina andetag blir plötsligt djupare, som om jag befinner mig på ett ställe utan syre..
Och när jag mår bra och är glad och allt, när jag tror att det ska bli bättre och att det är som vanligt, då kommer det tillbaka, det dåliga. Är sjukt trött på min hjärna, och varför känns jag slutkörd när jag inte ens gör nånting? Jag orkar inte ens göra saker när jag mår sådär.. Idag känns det bättre just för tillfället men är så rädd för mig själv, känner inte igen mig. Igår hallucinerade jag fast Sebbe låg bredvid mig. Jag är sjuk i huvet och vill ha hjälp. Jag vet inte vad det är som gjort att jag blivit sån. Jävla psykhjärna, fuck vad jag hatar detta. Och ingen tror mig, folk tror jag överdriver, men kom in o bo i mig så fattar ni! Jag behöver hjälp, men vem ska hjälpa mig och vem vill? Ingen, alla har fullt upp med sina problem. Ingen bryr sig om att jag har mer och mer frånvaro på jobbet, vissa vänner som sticker och kvar står jag ensam och kan inte yttra mig, inte berätta , för berättar jag så blir det bara fel. Alltid fel när jag öppnar min käft. Vill slå sönder saker, sparka mig ur denna deppgrej som bosatt sig i min hjärna, ångesten som kommer hela jävla tiden. Varför just jag? Jag har inte haft nåt dåligt liv som andra, snarare tvärtom. har egentligen haft ett väldigt bra liv, med familj som brytt sig och stöd, men sen finns det saker som påverkat mkt, mina funktionshinder och vissa människor..
Jag undrar om någon kommer märka att jag inte är på jobbet längre? Eftersom ingen verkar bry sig om att jag knappt är där?
Jag förösker leva normalt trots alla dumma känslor, äter normalt, umgås med folk, är social, sover, fixar, tar hand om min lägenhet, allt. men inom mig så känns det bara skummare o skummare. Håller jag på att bli galen? Ska jag tappa fotfästet nu, när jag blivit vuxen? ska jag bli sådär psykdeprimerad som vuxen? Nej fan heller! normalt liv är vad jag vill ha, men varför denna ångest, hallucinationer, depressionen, självmordstankarna? jag vill inte dö, men jag kan inte styra över mina tankar.
Nae, slutar skriva nu, känner bara frustration, ilska och ngt jobbigt.. -.-
Kommentarer
Postat av: Anonym
du ska inte dricka om du mår sådär dåligt ... det bli bara sämre då . kanske bättre förstunden men sämre. och jag finns här om du vill prata om det jag har själv mått sådär dåligt en gång i tiden så jag vet på ett ungefär vad du går igenom
Postat av: Maarit
Jag tycker att du beskriver väldigt bra vad som sker inom dig iaf. Någon kompetent borde väl kunna hjälpa dig?
Trackback
