Martin och jag är inte vänner längre. Han bad om det. Jag är så gott som död. Först dumpar han mig med förklaringen ; jag är inte kär & jag älskar dig inte längre. Det kan jag förstå, för jag är verkligen ingen bra flickvän, det vet jag redan. Jag kmr aldrig hitta nån som Martin. Han tröttnade & gav upp. Det betyder att alla kmr göra det. Jag är hemsk jag vet. Jag hatar det, jag kan inte ändra på mig, trots att det är det enda som jag vill! Sedan påstår Martin att han vill vara vän. Jag säger då att jag inte klarar av det, pga mina känslor. Han säger att jag ville göra slut först. Jag instämmer, men tillägger att han ju vet hur jag är. Jag är knäpp i huvet, okej? Han säger då att han vill att vi ska vara ifrån varandra. Jag säger att jag fattar. Han säger att jag inte gör det.
Jag säger ; jo det gör jag visst! Jag vet att jag är hemsk, jag vet att du säger att du mår dåligt över att jag mår skit! Men saken blir fan inte bättre av att vara vänner så som du ville först o sen ändra dig o säga att du inte vill ha kontakt!

Jag hatar mig själv, jag bara förstör för andra. Hur fan lyckades du nånsin älska mig??

Jag ska aldrig mer bli kär, så fort personen i fråga lär känna mig, så flyr han/hon.

Fy fan säger jag bara! jag är 20 år, jag har hela livet framför mig, men just nu känner jag mig så gammal. Har slutat tro på kärleken. Alla människor får tyvärr inte uppleva kärlek. Jag har väl redan fått uppleva min. Och det är slut med det.

Jag önskar att jag aldrig föddes. Ingen vet hur jag känner mig. Ingen vet nåt. Ingen fattar hur plågsamt det är att vara jag. Om ni skulle bli mig, så skulle ni fatta!