Att förneka är inte bra, ändå är det det jag gör hela tiden. Det som hänt mig, den jag är, mina problem, såna saker. Jag tror ibland att jag lever ett liv i förnekelse men samtidigt inte, för jag är ju mig själv o säger vad jag tycker o tänker. Men jag blir så fruktansvärt osäker på vem jag vill vara. Nu blonderade jag håret o det känns ju lite bättre, men smärtan finns kvar. Jag döljer förbannat bra o pratar aldrig om det som hänt mig. Vad är det för mening? Var o varannan tjej blir utsatt för det o det är ju klart att världen är påväg åt helt fel håll, men vad ska man göra när man själv hamnat i denna situation? Det är att fortsätta leva livet helt enkelt. Jag föddes inte för att dö på en gång, jag föddes för att leva o uppleva.  Visst, jag ville dö, har velat måånga gånger o jag känner mig fortfarande äcklig, ful o skamsen. Men jag lever mitt destruktiva liv ändå. Fester, alkohol & cigg. Många tycker det är destruktivt, men det tycker inte jag. Full o gla´, alla bekymmer borta för en stund.


Har varit med Mats, Mija, Emmy, Sosso, Jennie, Sunita & en massa annat fölk..
Kom hem för en halvtimma sen, ska duscha o sen sova.

Godnatt dudes!