Regnet piskar mig i ansiktet, blandas med mina salta tårar som sakta men säkert slås samman med regndropparna och blir ett med dem. Blåmärkena på kroppen är synliga men det inom mig ser ingen. Minnen tar död på mig, dödar min glädje jag kände nyss. Ensam. Varför? Jag känner flera hugg i hjärtat varje dag, jag överdriver en jävla massa, jag vet. Men mina känslor är alltid jättestarka. Glädje och ilska och sorg. Sorg över att jag antagligen förlorat dig. Ilska över att inte veta. Ilska över mig själv. Oförstående. Jag glömde bort att se detaljerna, jag glömde bort allt för en stund. Att existera är inte lätt. Kärlek existerar fan inte längre för mig. Vänskap är för svårt. Och att vara jag är hemskt.